Idag när vi höll på och stänga restaurangen och min chef gick ut på lastkajjen för att slänga saker, så hörde han ett mjauande. Han trodde att det var hans sexåriga son som skojjade med honom och blev smått irriterad. Stackars Leon upprepade flera gånger att det inte var han. Tillslut hörde han att det var bakom honom och Leon stod framför. Hum? Mellan lastkajjen och en mure är det ett stort buskage, två meter brett kanske. Där nerefrån kom ljudet. Han ropade på mig, han hissade ner mig där och tillslut fick jag syn på två små vita tassar. Kattungen var så liten att den fick plats i min hand! Man såg på hans ögon att han precis hade öppnat honom, han var inte många dagar. Han var helt smutsig så jag tog in honom o tvättade av honom, då såg jag att han blödde lite i gumpen, så jag åkte till djursjukhuset med honom.

Och han gnällde och hade sig, vilket var förstårligt eftersom han tarmar var alldelse lösa inne i kroppen, därav blodet. Och vetrinärerna kunde inte göra något. Så innan jag hann fylla i ett formulär så hade de redan avlivat honom :( Jag blev helt tårögd, inte för att jag hade tänkt ta hand om honom/henne, men jag hade ändå gjort det i nästan två timmar..

Men jag gjorde väl en dagens, genom att låta honom slippa lida mer. Han var så otroligt söt!



 

Här ser man att hans ögon inte varit öppna många timmar. Jag döpte honom till Skrället, för
han blev lite besvärlig med allt skrikande, men jag förstår ju nu varför och fick dåligt samvete.